♥ Isabel Hernandez ♥

Igår somnade min älskade farmor in, hon blev 91 år. Hon hade det tufft på sutet så på något sätt va det bästa som kunnde hända även om det svider att skriva det, men hon ville detta själv. Hon va 91 och super klar i hjärnan & va helt underbar kvinna & farmor men hon va mkt dålig sista tiden. Det är liksom lite mer "okej" när äldre människor dör, för man alla vet vi ju att vi inte kommer leva för alltid. Det känns självklar inte roligt, men det känns mer konstig om unga människor dör eller tar livet av sig. Jag har ju alltid vetat att min farmor inte kommer leva hur länge som helst. Jag har träffat trevliga människor ikväll men har inte berätta för dom om detta. Jag är sån som kan skriva av mig på bloggen mycket lättare än att sitta & prata. När jag va med folket kunde jag släppa det jobbiga för studen men nu sitter jag här hemma ensam i mörkret & då kommer tankarna & funderingarna såklart. 

 

Ändå den finaste döden en människa kan få är nog bara att få somna in, det är så jag önskar min död kommer sluta. Jag är rädd för att lida att för mycket. Men tyvärr kan man inte berstämma allt själv om man nu inte tar livet av sig vilket jag ALDRIG skulle ens våga göra, skulle aldrig kunna lämna min son. Visst vissa dagar känns tufffa, men jag får nån innre styrka för hans skull. Finns inget som heter ge upp när man är mamma åt världens finaste Emilio. Men en del orkar inte mer, finns många som kämpar med saker flera år till slut ger dom uppp, synd att inte samhälla ser allvarligare på folk som väljer att ta sina liv.  Många säger att mammorna eller papporna som tar livet av sig är själviska & det kanske dom är, men dom tänker nog inte så mycket normala tankar när dom verkligen mår dåligt. Det är svårt att tänka på sina barn då man själv verkligen ligger på botte, men det är väldigt synd.